|
Lång väg till upprättelse för "tyskertøsenes" barn
Under andra världskriget grundade nazityskarna så
kallade Lebensborn i Nederländerna, Danmark och Norge - organisationer som
skulle befrämja barnavel mellan tyska soldater och respektive lands kvinnor.
I Norge och Danmark har uppmärksamheten kring de tiotusentals diskriminerade
krigsbarnen nu nått en ny klimax.
Av Folke Schimanski
När främmande trupper ockuperat eller vistats i ett land
har det vanligtvis givit utslag på befolkningsutvecklingen. Ofta handlar det
om våldtäkter, som när det gäller sovjetarméns härjningar under andra
världskriget, men ännu mera om frivilliga erotiska kontakter mellan främmande
soldater och respektive lands kvinnor. Historiska typexempel är antikens
Jason och Medea eller John Smith och Pocahontas. I modernare tid kan man
nämna USA-truppernas stationering på Island, som lett till att många
islänningar i dag har amerikanska fäder, eller deras efterkrigsockupation av
Tyskland, som resulterade i omkring 96 000 barnafödslar.
Men även Nazitysklands soldater har påverkat
födelsetalet i de länder som de besatte under kriget. Antalet barn som
resultat av romanser mellan Wehrmacht och franska kvinnor är förmodligen ca
85 000. Höga tal har också noterats i andra tyskbesatta länder.
Naziledningen var inte helt emot dessa
förbindelser. Hitler såg inte gärna att tyska soldater hade sexuella
förbindelser i Frankrike, då han ansåg att avkommorna var rasmässigt tvivelaktiga.
Himmler förbjöd SS-folk att ligga med "kvinnor av annan ras", och
tysk-judiska förbindelser var allmänt straffbara.
Helt annorlunda förhöll det sig med folk som nazisterna
såg som germanska, som i Nederländerna, Danmark och Norge. Det sistnämnda landet
intog en särställning. Norge menades ha en nordgermansk befolkning varur
barnavel rentav välkomnades. Administrativt var Norge hårdare knutet till
Tredje riket än Danmark som ännu var formellt självstyrande. Därför blev
Norge ett experimentfält för Himmlers rasmässiga ambitioner. Men även Danmark
tillhörde ju de favoriserade länderna, och tysk-danska barnafödslar kom att
regleras där på ett odramatiskt sätt, liksom i Nederländerna. Jag begränsar
denna framställning till förhållandena i Norge och Danmark.
Himmler hade skäl att vara utomordentligt nöjd
med resultatet. De hundratusentals soldaterna i Norge sörjde för att drygt 10
000 tysk-norska barn kom till världen, och inte mycket sämre blev resultatet
i Danmark. Medan barnafödslarna i Danmark blev en angelägenhet för Wehrmacht
och båda länders jurister, tog SS över ansvaret för barnen i Norge via
Lebensborn. Det var en organisation som grundades 1935 av SS-chefen Himmler
med målet att "understödja barnrikedomen inom SS, att skydda och ta sig
an varje moder av gott blod och att bistå hjälpbehövande mödrar och barn av
gott blod".
Det är en seglivad myt att Lebensborn var regelrätta
stuterier, så som de vällustigt skildrats i en av Bohumil Hrabals romaner och
andra sexfantasier. Man tog inte kontakt med flickor före graviditeten och
polygami förekom inte. Å andra sidan var Lebensborns syfte att säkra den
germanska rasen. Denna strävan kunde utsträckas långt över Stortyskland.
Himmler yttrade vid ett besök i Polen: "Det som finns i olika folk av
gott blod av vår art ska vi skaffa oss genom att vi, om så är nödvändigt,
rövar bort barnen samt behåller och uppfostrar dem hos oss."
Sålunda bildades det även Lebensbornhem i Norge,
det första i augusti 1941. Det var också den första institutionen i sitt slag
utanför Stortyskland. Slutligen fanns det 11 hem i Lebensborns regi i vårt
broderland, varav fyra med BB-faciliteter. Syftet var inte att sammanföra
Wehrmachtsoldater och norska flickor för kopulation utan att ta hand om
mödrar som blivit gravida i dessa förbindelser. De fick stanna i Lebensborn
några månader med sin baby och måste avgöra om de ville behålla eller
adoptera bort det. I det senare fallet hamnade cirka 200 rasmässigt godkända
barn - utan moderns kännedom - i Tyskland, resten i norska hem. Det föddes
dock så många barn att Lebensborns hem inte räckte till. Lebensborn köpte då
plats på norska institutioner.
Lebensborn var en institution med resurser som påminde
om det svenska folkhemmets barnomsorg. Man valde ut förnämliga lokaler,
däribland övergivna högfjällshotell. Mödrarna fick bidrag bland annat i form
av pengar, barnkläder och barnvagnar, en frikostighet som naturligtvis var
dikterad av rastänkande.
Det germansk-norska "materialet" ansågs så
begärligt, att SS hade i åtanke att med detta åstadkomma en
"nordifiering" av rasmässigt tvivelaktiga områden i Sydtyskland.
Barn som tillkommit i förbindelser med samiska kvinnor ansågs däremot vara av
sämre ras...
Medan kriget mer och mer utvecklades till
Tysklands nackdel, blev situationen för Lebensborns inhysingar alltmera
kritisk. Livsmedelsförsörjningen blev klart sämre. Därtill kom att Führern i
augusti 1944 utfärdade en gåtfull order, att norska kvinnor som gift sig med
tyskar och fött halvtyska barn skulle "Heim ins Reich". (Äktenskap
mellan tyska soldater och norskor var tillåtna såvida en hel del intyg på
moderns allmänna vandel och rasbakgrund, liknande tyskarnas Ariernachweis,
blivit godkända.) De olycksaliga mödrarna skeppades med sina barn till ett
sargat Tyskland med sönderfallande infrastruktur.
"Tyskertøsene" sågs med stort förakt av den
norska befolkningen. För exilregeringen och motståndsrörelsen var de
förståeligt nog en vagel i ögat. De talrika förbindelserna mellan fienden och
landets flickor gav ju fel bild av folkets motståndsvilja. Både under och
efter kriget utvandrade en del mödrar och/eller barn undan folkvreden till
Sverige. Bland dessa "tyskerunger" fanns sedermera kända namn som
Marit Paulsen och Anni-Frid Lyngstad.
Så kom fredsslutet med sina klippaktioner mot flickorna,
internering av tusentals av dem, avskedanden och andra chikaner. Norge var då
ett rättslöst samhälle och offren inte alltid skyldiga, det var Lynchjustiz.
Sommaren 1945 ändrade regeringen medborgarlagen, så att norskor som gift sig
med tyskar förlorade sitt norska medborgarskap och kunde utvisas till
Tyskland. Flera hundra tysk-norska barn blev således internerade och
förvisades med sina föräldrar till ett svältande och sönderbombat Tyskland.
I november 1945 framlade emellertid en särskild
"krigsbarnskommission" ett betänkande som föreslog att låta barnen
stanna i Norge. Utredningen uppmuntrade byten av "byrdefulle
fornavn" som Günther eller Hannelore mot norska. De skräckslagna
mödrarna bad ofta prästerna manipulera kyrkböckerna för att dölja barnens
tyska härkomst. Efter påstötning av de allierade hämtade norska myndigheter
1947-49 motvilligt tillbaka de barn som hamnat i Tyskland under kriget.
(Redan sommaren 1945 hade 30 barn från ett barnhem i Tyskland smusslats till
Sverige för adoption här.)
Återhämtningsaktionen var utomordentligt planlös. Flera
av de förtvivlade barnen, som inte kunde norska, rycktes från välfungerande
tyska hem till institutionsvård i Norge.
Krigsbarnsutredningen rådgjorde med flera kända
psykiatrer. Deras uttalanden är högst märkliga. En av dem bedömde, på ett
minimalt statistiskt underlag, omkring hälften av barnen som psykiskt
defekta. Förklaring: mödrarna ju måste anses som underbegåvade då de gett sig
i lag med tyskar! Dessa måste omvänt ha varit efterblivna eftersom de nöjt sig
med svagt begåvade norskor. En annan förde rent genetiska resonemang, som om
barnen skulle ha speciellt tyska gener och i framtiden utgöra en enklav av
femtekolonnare. Argumentationen av dessa eugeniskt orienterade
"fackmän" påminde på ett pinsamt sätt om nazisternas rasteorier.
Efterkrigsårens upphetsning avlöstes av en period
av tabuisering. Många mödrar hemlighöll för barnen hur de kommit till. Dessa
fördes ofta bakom ljuset genom att exempelvis en norsk styvfar utgavs för att
vara deras biologiska far. Dock kunde barnen ana sanningen när de fick höra
glåpord som "naziyngel". De vuxna verkade vara värst, däribland
vissa lärare med bakgrund i motståndsrörelsen. Det förekom att de mobbade
barnen och lät dem stå upp i klassrummet, när kapitlet Nazityskland
avhandlades. Om dessa bittra barnaöden handlar flera skakande biografier,
bland annat av Marit Paulsen och Emilia Sommer, samt romaner av Herbjørg
Wassmo och Willy Ustad.
Under 1980-talet ville en del av barnen forska i
sitt förflutna och söka upp sina försvunna fäder. Krigsbarnsproblematiken kom
upp i medier, och 1986 bildades Norges krigsbarnsforbund, som nu har 600
medlemmar. Samma år blev det enligt lag möjligt för barnen att forska efter
sina fäder.
Ytterligare en förening, något militantare, har
tillkommit. 1998 publicerades historikern Kåre Olsens bok "Krigens
barn", som kan ses som ett standardverk om tyskbarnen i Norge. Och vid
följande årsskifte bad dåvarande statsministern Bondevik barnen om ursäkt för
den behandling de fått utstå på misskötta barnhem, hos olämpliga foster-
eller adoptivföräldrar och i skolorna.
Regeringen har dessutom tillsatt en kommission som ska
granska uppgifter om att flera sjukhus bedrivit oetiska experiment på
krigsbarn med LSD under perioden 1950-1970. Norska försvaret och CIA ska ha
varit inblandade. Tre eller fyra krigsbarn lär ha avlidit av försöken, men
det skedda har hittills inte kunnat verifieras.
I höstas stämde 120 krigsbarn norska staten och krävde
ekonomisk ersättning för att den passivt låtit dem genomgå starkt lidande.
Kravet som riktades till Oslo Byrett avvisades av denna. Lidandet ansågs
ligga för långt tillbaks i tiden, trots att andra ersättningsfall - som
norska krigsfångar och judar - rörde en tidigare period. I gengäld har Norges
forskningsråd anslagit sex miljoner norska kronor för ett projekt om
krigsbarnen. Regeringen vill dock avvakta med sitt ställningstagande i
kompensationsfrågan tills projektet avgett rapport.
Utvecklingen i Danmark från kriget och därefter
liknar den i Norge. Antalet blandbarn blev mycket stort även där, men SS var
inte inblandat. Faderskapsfrågorna behandlades av en tysk-dansk kommission
sammansatt av jurister. Småningom avgjordes de enbart av tysk domstol. Under
och efter kriget utbröt samma klipporgier, interneringsvågor och andra
trakasserier gentemot "tyskerpigerne" som i det nordiska
broderlandet. Enligt Kåre Olsen var avogheten mot flickornas barn mera
uttalad i Norge, bland annat på grund psykiatrernas hets och den
privilegierade vård de fick av Lebensborn. Men sådana jämförelser besväras av
att historien om de minst 6 000 tysk-danska barnen är mindre utforskad.
Dessa barn slapp sändas tillbaka till Tyskland, men det
betyder inte att de kunde se fram mot en problemfri tillvaro. Samma mobbning
bedrevs mot barnen som i Norge, också av vuxna och lärare. Även i Danmark
manipulerades folkbokföringen, så att barnen fick danska namn och danska
"fäder" med ty åtföljande identitetstrauman. Arkivdokument om de
biologiska fäderna har delvis försvunnit, och myndigheterna gjorde inga
reella ansträngningar att hitta de underhållsskyldiga soldaterna.
Justitiedepartementet rådde internt myndigheterna att "inte göra för
mycket av uppspårandet av de tyska fäderna". När tyska fäder sökte sina
barn i Danmark, möttes de av kalla handen av myndigheterna. Några
straffåtgärder av norsk modell har dock inte förekommit.
Jämför man utvecklingen kunskapsmässigt och
rättsligt med den i Norge, kan man säga att Danmark ligger drygt tio år
efter. Först under förra decenniet synliggjordes krigsbarnens öde på allvar,
dock var Anette Warring i sin avhandling "Tyske piger" (1994) först
i Europa med att ta ett grepp om hela tyskerpige-problematiken. Två år senare
bildade läraren och tyskbarnet Arne Øland Danske krigsbørns forening. 1997 utgav
den kända aktrisen Lotte Tarp sin självbiografi, där hon skildrar jakten på
sin tyske far i DDR. I höstas utkom en bok betitlad "Horeunger og
helligdage" av Arne Øland med intervjuer av tyskbarn som farit illa.
Vad som saknas i Danmark är en forskarstudie som koncentrerar
sig på barnen. Ingen dansk statsminister har heller gått ut och beklagat
krigsbarnens öde. Och medan Rigsarkivet i Oslo hjälper barnen med uppspårning
av tyska fäder, hänvisar dess danska motsvarighet till Arkivlagen, som
innebär att handlingar rörande dessa faderskapsfrågor inte är offentliga.
1998 gjordes en märklig kompromiss, som innebär att den efterforskande
erhåller dispens från lagen mot tystnadslöfte - alltså en hysch-hysch-lösning
i stället för lagstadgad rätt.
Something is rotten in Denmark, kunde man kanske säga.
Gemensamt för Norge och Danmark har i vart fall varit en strävan att
undertrycka en fysisk påminnelse om bristande motståndsvilja under
ockupationen. Träffande kallar Arne Øland det hela "et usynligt
retsopgør".
Folke Schimanski är journalist och historiker.
|
